Fame

Jag och Fame startade på Jaktretrieverklubbens apporteringsprov och fick utmärkelse. Ett prov innehållande 4 moment, inga konstigheter alls egentligen men för en hund som är tränad på en annan nivå kan det faktiskt bli ganska klurigt. Avstånden är korta om man jämför med de långa markeringarna och dirigeringarna som Fame är van vid. Korta avstånd med en bakgrund som lockar och tar upp fokuset i hundens ögon.

Jag var nervös, så nervös så jag höll på att göra krokben för mig själv när jag gick. Funderade sedan på varför jag blev så nervös, det va jag aldrig förr, inte på detta viset i alla fall. Men nu har jag inte varit ute på prov med Fame och varit under bedömning på ett par år, av förklarliga själ. Absolut inte för att det är något fel på Fame, det där är en kanon hund, och som en klok vän sa till mig "nu måste världen få se henne".   Jag blir mer nervös över att JAG är under bedömning, hur löser JAG situationer som uppstår, kommer jag föra henne i diket eller ha förmågan att visa upp henne från bästa sidan? Kraven på mig själv är höga. Men jag kan inte bli bra på det om jag inte är ute och startar, om jag inte tillåter mig själv att göra fel, för det är ju faktiskt det som vi lär oss av. Brukar säga det på kurser, varför är du så rädd för att hunden ska göra fel? varför måste all träning vara lyckad och gå som på räls? Jag tror att hunden lär sig av att göra fel, att man får jobba igenom olika svårigheter där hunden får tänka till. Kanske är det just så med oss människor också.  

Det blev ganska mycket styrning för oss på detta provet. Första markeringen var egentligen en lätt uppgift, men när hunden fokuserar ut mot vassen efter att ha sett skytten så tändes en annan minnesbild i henne. Då blir det svårare än vad det behövde vara. Men hon lyssnar på pipa och signaler. Samma sak på nästa moment, ett sök inom ett snitslat område med en vass längst kanten bakom sökområdet. Högt gräs där man ibland tappade sin hund. Fame drogs ut mot vassen så jag fick styra tillbaks henne in i området. Det hade blivit fina gångar i det höga gräset ut från området som hon gärna följde. Men lyssnar och gör sitt bästa. Nästa moment var dirigering, en kort mot en hög tistel som låg framför en ridå av höga buskar. Vi har senaste tiden lagt tid på att springa genom ridåer...ja då förstår ni vad hon gjorde. Dirigeringen blev omständig, hon var snabb som en raket i mina tecken och när jag ville flytta henne höger tre m så var hon 10 m till höger innan hon fick stopp. Då blir det ping pong fram och tillbaks...det är verkligen det värsta jag vet. Nu ska vi lägga tiden på att närsöka åt olika håll när andra saker drar. Jag har höga krav och för mig kändes just dirigeringen inge bra, men som domarna sa "hon är hela tiden med dig och lyssnar på dina tecken, sen är hon rysligt snabb".

Provet avslutades med en vattenmarkering. Mycket fotgående under provet, där behöver jag inte bry mig alls, hon bara finns där.

Domarna gillade Fame, en riktig vinnarhund som han sa. Bra tips och råd fick vi med oss, nu är det bara att träna på inför nästa. Men så vansinnigt kul att va på gång igen, nu ska vi starta på olika prov under hösten och i vår blir det en tredje valpkull på Fame. 

Jag är såå kurssugen, kollar runt och överallt är det fullt. MT träningar osv, tips på bra Instruktörer och ställen mottages. 

Tack Jaktretrieverklubben för ett otroligt trevligt bemötande.